Längtar
Tiden går ju och varje vecka känner jag mig snäppet bättre men jag är endå så långt ifrån att vara återhämtad. Visst, det kommer ta ett år innan jag kan börja göra vad jag än vill tex dra ut o springa igen men vad jag längtar till just nu är början på det nya året, eller kanske min födelsedag (februari). Inte just för att det är ett nytt år, konstigt nog gillar jag inte början av åren särskilt mycket, utan för den 7e januari kommer jag vara 3 månader post op vilket betyder att jag får börja göra NåGOT iaf som typ ta hand om min lägenhet och ta ut hunden och förhoppningvis kommer jag må lite bättre också.
Just nu, de senaste dagarna så är jag nästan helt smärtfri på dagarna, visst, det kan dra i bröstryggen, sticka till i någon muskel eller kännas lite jobbigt i skuldrorna men allt detta är uthärdligt till skillnad från alla smärtor jag hade de förra veckorna samt innan operationen.
Det som är mest jobbigt just nu är så klart nätterna och att jag hela tiden måste tänka på hållingen eftersom jag inte får böja eller vrida på mig och till skillnad från de två första veckorna då jag var helt stel så känner jag mig väldigt rörlig just nu så det blir ett ständigt kämpande mot vad min kropp vill göra.
Ofta önskar jag att jag gjort denna operationen när jag skulle, när jag var 17 och bodde i sverige och hade en av europas bästa läkare men samtidigt så hittade jag en otroligt bra läkare här i Italien som förstod min rygg och dess krökar och jag undrar om min läkare i sverige skulle förstått den på samma sätt eller om han skulle ha opererat mig enda ner till L4 som så många andra läkare påstod att jag behövde.
Istället blev jag opererad från T4 till L2. Även om det bara är två kotor längre upp så är det enorm skillnad och man bevarar väldigt mycket rörlighet.
